Strutsen sticker huvudet i sanden, det är också ett aktivit val...

Jag har i snart 3 månader vägrat att välja, vägrat att ta ett beslut i tron att om jag bara låter tiden gå så kommer beslutet att fattas åt mig. Man kan, liksom för strutsen, säga att jag har aktivt valt att inte välja. Anledning till denna strutstaktik är att jag är skraj helt enkelt...som strutsen.

Jag har alltid sett mig själv som ganska orädd vad gäller förändringar och nya äventyr vilket gjorde att jag blev helt tagen på sängen när jag upptäckte att jag faktiskt inte vågade. Jag upptäckte att min hjärna arbetade på högvarv med att komma på saker som talade emot denna förändring. Jag kunde vakna upp mitt i natten med en ny punkt på min långa lista av "Varför allt borde fortsätta som det är". Tillslut började jag drömma mardrömmar.

Jag försökte skylla ifrån mig på allt. Jag sade till min man att magkänslan var fel och att vid det här laget borde jag vara glad och det är jag inte. Alltså borde det ju vara ett tecken på att det är fel beslut. Jag var mer passiv en drogad sengångare.

Så en vacker dag så fick jag en spark i baken av en mycket klok person nämligen min mamma. Som sade något i stil med att livet lever man bara en gång och man ångrar bara det man inte gör. Klyschor, jag vet!...men ack så sant. Dessa klyshor hade mina närmaste vänner också delat med sig av men jag ansåg att de lätt kunde säga detta för att de själva slapp helt enkelt. Om mamma hade stått vid mitt vägskäl så hade hon inte tvekat och det var det som gjorde mig ödmjuk.

Jag har ett val som många skulle drömma om (vissa kanske mardrömma om) och jag är alldeles för nyfiken för att inte testa. Jag har vetat detta i 3 månader men helt enkelt vägrat att acceptera det. I lördags, någon gång mellan 11.00-14.00, så bestämde jag mig för att jag visst vågar. Jag drog upp huvudet hur hålet och förklarade mina största rädslor för min man. Han lät mig snyfta och snörvla sedan var det över.

Jag är fortfarande skraj men så otroligt mycket gladare. Helt plötsligt ser jag möjligheter som bara var skuggor tidigare. Min lista över allt som skulle kunna gå fel har jag knycklat ihop och slängt i papperskorgen. Himlen är helt plötsligt blå och jag kan andas. Ibland hoppar det fram ett "är du helt säker?" och då svara jag att det kanske går käpprätt åt fanders och om det inträffar så får vi väll helt enkelt ta ett nytt beslut?