Helgen som gick började med tidig fredagsmorgon på barnhemmet för att se om jag kunde få tag i de personer som fortfarande inte återkommit med de uppgifter jag behöver (det där lät supertråkigt). Medan jag står och snackar med Queen i receptionen och sagt mina inlärda fraser. (Stavning är INTE korrekt)
-Saubona (Hej)
-Ounjani (Hur mår du)
...och fått ett fniss tillbaka, så hör jag att någon står och sjunger någonstans i närheten. Queen skuttar upp från sin stol och säger att det är dags för gudstjänst...så det är bara att hänga på. Vi går in i ett av rummen som ligger lite längre bort och som brukar användas av x antal äldre damer. Jag har aldrig förstått vad de gör där inne men det pratas högt och skrattas om vart annat och någon berättade för mig att det var "ANC-änkor". Fruar till freedom fighters som träffas varje dag för att bara umgås. Nu var rummet i alla fall tomt eller rättare sagt fullt av den personal som arbetar på Ikageng. Alla stod i en ring och klappade händerna och sjöng en härligt glad sång. Och när jag menar alla så är det killar som tjejer. Mitt i ringen stod en liten präst (han var verkligen en miniman) och vickade på höfterna och strålade mest av alla.
När sången var över så pratade prästen om tacksamhet och om att gud faktiskt inte vet allting. Han vet tex. inte att en människa är ful. Så drog han några skämt och alla skrattade gott. Sedan bad vi för folket i Libyen och sedan var det dags för en sång till. Sibo, som jag arbetar med tillsammans med tjejaktiviteterna, sjöng först och alla andra följde efter. Prästen strålade och gjorde lite lambadamoves med höfterna. Sedan var gudstjänsten över. En sak är säker om det hade funnits samma glädje och samma vackra sånger i en svensk kyrka hade jag varit stammis varje fredag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar