Jag hade ett möte med Ma Carol idag och vi diskuterade livet medans jag rattade Goldie till Brainston (Norrut). Ma Carol har nämligen ingen bil så för att hon ska slippa ta taxi så brukar jag köra henne isamband med våra möten. Vi pratade om vad som hade hänt i helgen och hon suckade lite över alla begravningar. Det var ingen suck pga det just var begravningar utan mer en suck som kom av att det varit en stressig helg. Typ som familjer kan sucka över att det är mycket barnkalas...
Medan vi satt i bilen fick hon ytterligare ett telefonsamtal och när hon lade på så sa hon ...jaha då har min kusin dött. Han hade Aids lade hon snabbt till.
För 3 månader sedan så satt jag på Upplandsgatan i Stockholm och kunde inte säga en enda person som jag kände med HIV/AIDS, jag kunde nog inte ens nämna någon som kände någon... Idag så jobbar jag och träffar daglien personer som bär på viruset. Det är ingenting jag tänker på förutom när det resulterar i att personer faktiskt blir sjuka och dör. Här är det inte onaturlig att man går på begravning på helgerna och rent krass kan man säga att det har blivit ett sätt att umgås. Vi träffas på begravningen...
Samtidigt som jag kan känna att det fortfarande är väldigt långt ifrån min verklighet så kan jag invaggas i deras sätt att se på döden, den är mer närvarande och inte något konstigt ...precis som livet.
Ma Carols telefon pep till igen och hon skrattade till...sedan visade hon mig smset
Do you know where I can find a cheap coffin? / Linda
Precis så! Man undrar hur och varför döden blivit så tabubelagt här hemma? Har det med den välkända konflikträdslan att göra kanske?
SvaraRaderaFin humor i alla fall! Tror man kanske till och med uppskattar livet mer om man vågar leva med döden. Konstig tanke...
Kram!
/C.
Jag tycker om deras sätt att se på döden och ta den mer som en självklarhet än tvärtom som vi gör i västvärlden. Det blir lite lättare att leva då...
SvaraRaderaBara se deras begravningar ...det är dans och skratt. Deras kyrka är överhuvud taget mer ROLIG och mer ÖS. Går man i kyrkan är det inte för att få religionen nedtryckt i halsen utan för att sjunga, skratta, dansa och träffa folk. Givetvis tar de upp viktiga ämnen men på ett mycket mindre högtravande sätt än hemma. Här pratar presten med församlingen ....hemma predikar han.