...för mig är det det! Jag gissar på att ni vet vad jag tänker på. Tragedin i Norge är helt ofattbar. Vi har inte lyckats installera vår TV än men jag följer slaviskt vad som händer på min Iphone och på internet. Varje gång jag läser något nytt så ställer jag mig frågan. Hur kunde detta hända? Rent krasst förstår jag såklart att det är möjligt. En galen man som lyckas ta sig till en ö med ungdomar och sedan börja skjuta vildt omkring sig. Men jag ställer mig ändå frågan...Det känns så otroligt lätt att säga att det var en galen/sjuk man, det känns nästan som ett hån mot tragedin i sig. Det sorgliga är att det är just det...en galen man som har tagit ~90 människors liv. En galen man som satt ett helt land i sorg. En galen man som fortfarande lever och kan lugnt och sansat berätta sin historia för polisen. Det gör mig förtvivlad, arg, frustrerad och väldigt sorgsen.
Jag tänkter också på att detta inte är den första tragedin och inte heller den sista. Dåd som detta händer hur otänkbart det än känns. Förklaringen är oftast att det handlar om en galen man...
Igår var en stor dag för mig och för mina tjejer på barnhemmet i Soweto. Vi hade uppvisning på Uncle Tom's i hjärtat av Soweto och det kom drygt 100-150 familjer, vänner och donatorer. Stämningen var på topp och tjejerna var överlyckliga. De dansade som om hela världen var deras dansgolv. De sjöng så att inte ett öga var tort. De läste dikter som skildrade deras vardag och deras tankar. De gick modevisning med stolta steg och vickande höfter...de bjöd publiken på en oförglömlig show och jag var tårögd under hela föreställningen. Jag är så glad att vi har lyckats göra detta för dem och jag tror att det kommer att ge dem ett minne för livet. Efter showen kom ett antal släktingar fram och tackade mig och Michelle för att vi har tagit hand om deras barn, tagit dem ifrån gatan, lyssnat på dem, diskuterat viktiga ämnen med dem och låtit dem få vara "flickor" ett litet tag till. Jag kommer aldrig att glöma deras ord.
Jag kommer heller aldrig att glömma Nonkululeko, flickan med den alvarliga blicken. Flickan som vägrade att le under hela första dagen och som nu bara bubblar av glädje. Fickan som har det vackraste leendet och som jag bara vill springa fram och krama hela tiden (vilket jag också gör). Flickan med de kloka frågorna och med ett självförtroende som vuxit enormt under dessa fem månader. Hon kom fram till mig igår och ryckte mig i ärmen. -Gabi, Gabi....do you remember that I said I coulden't sing? Visst kom jag ihåg det. Jag hade frågat henne om hon såg fram emot uppträdandet och då hade hon skakat på huvudet. - I can't sing. Jag hade försökt att få henne att förstå att det inte gjorde något och att jag också tänkte sjunga...- Nobody sings worse than me. Jag hade fått ett litet leende men forfarande mycket alvarsamma ögon. Igår log hon med hela ansiktet och informerade mig om att hon visst kunde sjunga. - I can sing, and when your baby is born I am going to sing for her...Jag gav henne såklart världens största kram...igen.
Som ni förstår så har mina känslor varit mycket blandade från lycka, glädje och stolthet till sorg, chock och maktlöshet. Det har gått som en berg och dalbana men det är nog först idag som jag tillåter mig att tänka mer på Norge. Igår var det framför allt tjejernas dag!
Inte nog med att väckar klockan ringde vid 05:45 och att hela morgonen fram till kl 14 var full fart i Soweto. Vi lyckades med konstycket att hamna hos djurakuten för att Kili lyckades bita sönder Arushas vänsteröra, därefter misslyckades vi med att mata M&D's katter för att kodlåset inte fungerade. Vi misslyckades också med att starta bilen för att vi hade låtit lamporna vara på. Vi lyckades dock med att få tag på säkerhetsfirman för att komma in till katterna och vi lyckades med att få igång bilen med hjälp av Edward. Därefter misslyckades vi med att sätta på larmet till M&D's hus men vi lyckades att åka förbi igen och fixa det samt därefter hämta upp en trött hund vi 23 snåret.
Det var problemlösning på HÖG nivå igår kväll men framför allt så lyckades vi med att hålla oss på gott humör nästan hela kvällen...Vi var också överrens om att det var ett bra test på hur mycket man orkar fixa trots att ögonen går i kors vilket vi har insett kommer att vara vår vardag om bara några veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar